Meny

Javascript verkar inte påslaget? - Vissa delar av Lunds universitets webbplats fungerar inte optimalt utan javascript, kontrollera din webbläsares inställningar.
Du är här

Inte kunde man leva på det här viset

Snart, det är mindre än ett halvår dit, då har jag haft diabetes i 30 år. Vilken förändring livet fick på en gång. Jag visste inte mycket om diabetes när jag själv insjuknade i det och hade väldigt svårt att förlika mig med tanken på att behöva leva så annorlunda mot alla andra i min omgivning, skriver Anne Backestedt.

Den första insulinkänningen var hemsk. Det kändes som jag gick i sockervadd och hjärnan ”gungade”. Jag grät ofta och mycket under det första året. Låg om kvällarna i sängen och kände mig så ensam i min rädsla. Helt övertygad om att jag inte skulle leva ens ett år till.


För visst var det så. Inte kunde man leva på det här viset. Så snurrade mina tankar, runt, runt i huvudet. Jag kände heller inte att jag fick det stöd som jag så väl skulle behövt ha.

När jag och min familj blev bjudna på middag och jag sträckte mig efter en maträtt som stod på bordet, kunde jag höra:
- Nej, ta inte av det där. Det är bara till karlarna.
Eller:
- Det där gjorde jag iordning speciellt till barnen.
Så fanns det ställen vi blev bjudna till och samtidigt med inbjudan:
- Du kan väl ta med mat åt dig själv som du kan äta.
 

På vissa ställen fick jag höra:
- Jaså, du bantar.
Jag grät inombords och längtade efter att få vara som alla andra. Att återigen få vara ”osynlig” och inte behöva vara den som alltid skulle tittas på och undras över. - Vad äter du då?
Jag var otroligt insulinkänslig och det var ett aber att försöka ställa in rätt insulinmängd per dygn. Hur min diabetesläkare och jag än laborerade med det så gick det inte. Jag kunde ligga rätt bra i några månader för att sedan dyka ner eller stiga upp i höga blodsockervärden och i sådana perioder kunde jag också vara i några månader för att sedan återigen gå tillbaka till lite bättre värden och mindre insulin.

Nattliga insulinkänningar gjorde att jag vaknade våtsvettig och darrande i sängen. Tog mig på vacklade ben ner till köket för att äta något. Det hände fyra till fem nätter i veckan. Det var ju ohållbart så jag fick en insulinpump. Med den har det blivit lättare att leva men så för några år sedan kunde jag inte längre känna av mina känningar.

Så kom den gången då jag inte kände av att jag egentligen fick en kraftig insulinkänning utan jag svimmade bara av, kom till sans en kort stund och svimmade av igen. Det hände upp till fyra gånger på bara några minuter. Tur att jag inte var ensam hemma. Jag fick hjälp att vakna upp ur min avdomning och få några druvsockertabletter i mig.Efter det var jag otroligt rädd. Rädd för att det skulle hända igen och kanske hända när ingen var i min närhet. Vad skulle kunna hända då? Jag fick utskrivet sådant som jag med en injektion kunde ta ifall jag skulle hamna så där lågt igen. Fast kanske inte jag utan en person i min närhet. Det var ju heller ingen direkt trygghet eftersom även det innebar att någon skulle behövas runt mig dygnet om.

Nu har jag fått en sensor och en sändare som skickar information till min insulinpump. På det viset har jag så mycket bättre kontroll över högre värden men framförallt över låga värden som jag ju inte känner av längre. Det har gjort att jag känner mig tryggare i vardagen men lätt att leva med diabetesen är det ju ändå inte. Min insulinkänslighet och mitt svängande blodsocker finns kvar och gör att jag i olika perioder får ställa in olika insulinmängder på min pump.
Samtidigt som jag är otroligt tacksam över både insulinpumpen och sensorn, tacksam och glad över att jag har tillgång till dem, så HATAR jag dem ibland.

Anne Backestedt

Min historia

Berättelsena är skrivna av personer som delar med sig av sina egna upplevelser och erfarenheter av hur det är att leva med diabetes. Redaktionen tar varken ställning för eller emot innehållet.

 

Skriv till oss!

Vill du också berätta din historia? Om du vill får du vara anonym och underteckna med signatur men vi på redaktionen vill veta vem du är.
Redaktionen förbehåller sig rätten att inte publicera inskickade berättelser. 

Skicka din berättelse till redaktionen [at] diabetesportalen [dot] se

Vill du komma i kontakt med oss, skicka e-post: redaktionen [at] diabetesportalen [dot] se.

Besöksadress: Lunds universitets Diabetescentrum, CRC, SUS Malmö, Jan Waldenströms gata 35, Hus 91, plan 12. 214 28 Malmö.

Telefon: 040/39 10 00 (vx)